Vi är alla människor.
Medelhavet. Den sista utvägen när alla andra vägar stängts. Det är så sjukt! Det är död och kris. Vi vet det, varenda politiker vet det. Vi ser människors behov av hjälp och vi hör dem be oss om hjälp, men vi öppnar inte våra dörrar och delar vår trygghet och frihet. Istället stänger vi dörrarna mer. Låser dem.

Människor som är högt uppsatta och vet sig ha makt att kunna rädda många många liv, ser hur deras tillvägagångssätt för detta dödar ännu fler människor. Men de ändrar inte sättet! Varför ändras inte tillvägagångssättet?!

Vi som lever i en tryggare värld är rädda för att otryggheten ska nå oss. Vi stänger ute, bygger murar och lägger ansvaret på andra sidan. Vi skyller på brist av utrymme bland alla öppna landskap där vi lagrar frihet.

Människor som flyr har rätt att söka asyl, rätt att få den chansen. Men vi låter dem inte ens nå dit, till asylprocessen. Vi vet hur det ligger till.
Möjligheten att se, höra och veta detta är större än någonsin. Antalet människor på flykt är större än någonsin. Vi vet och vi väljer att agera minimalt.

Det behövs en strukturell förändring, men just nu behövs också akut hjälp för de som far illa.

Nånstans måste vi börja och en insamling är en början.

Varenda hjärta på vartenda barn slår med samma rätt att få fortsätta.