Hej! Fick för mig att starta en egen insamling till UNHCRs hjälparbete i Syrien. Motivering:

Vi påminns ständigt om vad som händer där nere, vilket ju är något helt utomjordiskt, och när man tänker efter är ju det logiska att alla på denna jord gör allt de kan när något sånt här händer. För hade alla alltid gjort allt de kan från början så hade vi aldrig haft sådana här situationer, men så fungerar det ju inte. Vår instinktiva reaktion är istället att putta bort tanken på det, avsäga oss ansvar över det, och med tiden bli avtrubbade för hemskheten i det, vilket egentligen också är helt sjukt, men naturligt. Det kallas bortträngning, förnekelse, vilket i grunden är vår självbevarelsedrift, vår överlevnadsinstinkt. Det är så himla lätt att tänka att man inte kan göra något, eller att man ska göra något senare, eller kanske att man inte bryr sig för "det är inte jag". Men det hade kunnat vara du, ok, och om det inte biter så finns det nog inte så mycket att säga.
Vi tillhör alla samma jord, samma art, vi har vuxit ur samma molekyler, om man nu tror på det. Ingen kan hjälpa att de föds på en plats på jorden eller en annan, och ingen har mer rätt till ett område på jorden än en annan, oavsett om området omringas av landsgränser. Landsgränser finns till av praktiska skäl, för att vi ska kunna organisera oss, inte för att vi ska stänga ute eller slippa hjälpa andra i vårt folk, människoflolket, det ända folket. Vi är alla samma, det har ni hört förrut, men det är så lätt att glömma. Så lätt att glömma att det hade kunnat vara du, och att ingen kan göra allt men alla kan göra något. Vi glömmer såklart inte orden, som nästan blivit klyschor, men vi glömmer innebörden. Därför måste vi försöka påminna oss själva, och det här är just det - en påminnelse! (+ ett jätteenkelt sätt att göra något litet just nu, som serverat på silverfat.) En påminnelse om att något litet för dig kan vara livsavgörande för någon annan - för UNHCR hjälper verkligen. För miljoner människor är den sortens hjälp det absolut enda de har att överleva på, vore det inte najs att göra någon annans dag med bara lite para? Vi tror ju att pengar är så jäkla viktigt men i vårt läge är det inte det. I deras läge är det. Och just nu skiter jag faktiskt i om du skänker pengar för att du genuint bryr dig eller för att boosta ditt ego, bara gör det så får du jobba med ditt ego sen isåfall. Skit i om ingen kommer veta att du gjort något, eller att de du hjälper inte kommer veta att det var du, för det är ju inte det som spelar roll, men det är ett annat ämne, typ.

Att vi tränger bort och trycker undan all jobbig information är inget konstigt och inget fel, det är som sagt vår överlevnadsinstinkt, men kom ihåg att vi har ett val. Vi behöver inte den i vårt läge, men vi väljer den ändå, för att göra vår egen vardag lite mer bekväm. De människor som är drabbade i krig har inte det valet. För dem är lite överlevnadsinstinkt inte något som gör vardagen mer bekväm; den garanterar inte ens överlevnad. Varför? För att vi här borta som vanligt tar hela kakan, även i denna bemärkelse. Vi väljer att strunta i de som behöver hjälp för vår egen bekvämhet, och då finns det ingen hjälp att få, även för de som inte ens besitter någon bekvämhet alls. Hur det har blivit såhär kan man ju slå volter runt men nu gör vi något.

Snälla hjälp mig att hjälpa UNHCR att hjälpa mer och fler. Och hjälp mig att påminna mer och fler. Ni är underbara!!
Ps. Jag har satt sista datumet till min födelsedag, bara för att. Vad önskar jag mig? Att ni slänger in en slant här för någon som fyller år samma dag i ett krigshärjat Syrien och inte lever livet i Centralamerika på sin födelsedag. Ds.
Puss