Resultatet av en båtflykting – det är jag. Just den här båten finns på Ockupationsmuseet i Tallinn. I sådana här enkla båtar flydde esterna, i total desperation, under andra världskriget. Många kom inte fram. Men mina morföräldrar och min mamma, som då var en liten flicka, gjorde det. Därför lever jag och mina barn i Sverige och den 3 februari fyllde jag 45 år. Jag är så tacksam över livet och det går just nu inte en dag utan att jag tänker på de människor som nu flyr bomber och förtryck, drygt 70 år efter att mamma klev ner i båten. Vill du fira mig, gör gärna det genom att ge till dem som är på flykt 2016. De som, i likhet med mina morföräldrar, vet vad det är att ha förlorat allt. Och att längta efter hopp.

Paadiga põgenemise tulemus – see ma olen. Just seesama paat on eksponeeritud Okupatsioonide Muuseumis Tallinnas. Sellistes lihtsates paatides põgenesid eestimaalased II maailmasõja ajal meeleheitel. Paljud ei jõudnud kohale. Minu ema, kes oli tollal väike plikatirts, ja tema vanemad jõudsid. Tänu sellele elan mina ja minu lapsed Rootsis ja 3. veebruaril saan ma 45-aastaseks. Ma olen tohutult tänulik mulle antud elu eest nüüd, 70 aastat peale seda, kui ema paati suundus ja ei lähe mööda päevagi, mil ma ei mõtleks pommide ja rõhumise eest põgenevatele inimestele praegusel ajal. Kui sa tahaksid mind meeles pidada ja kinkida midagi minu sünnipäeva puhul, siis mõtle eelkõige neile, kes on põgenemas nüüd, aastal 2016. Nii nagu minu ema ja ta vanemad, teavad nemad hästi, mis tähendab kaotada kõik ja igatseda ning loota.