Det sista jag gör varje kväll innan jag går och lägger mig är att gå in till Henning, min snart 10 månader gamla son, och tittar till honom. Jag drar upp täcket om han har sparkat av sig det, så att hans små fötter inte ska bli kalla under natten. Precis varje kväll i denna stund drabbas jag av sorg. Sorg för alla de människor som i samma stund sitter i en liten gummibåt på ett stort hav med förhoppningen att överleva. Föräldrar som i desperation riskerar sina och sina barns liv för att försöka se till att barnen får ha varma fötter om natten. Människor som drömmer om en framtid utan IS-terrorister och krig, om att få överleva och leva. Dessa människor har inget val, drivkraften att överleva är för stark. Vi kan hjälpa. Vi har plats. Vi har råd. Men vi stänger gränserna. Vi ser bara till vårt eget välstånd. Det är fullständigt vidrigt, inhumant och vi har inte rätten att bestämma huruvida människor ska få försöka överleva.

Vad hände med EU? FN:s barnkonvention?

Henning fyller snart 1 år och jag funderar på det här med födelsedagspresenter. Henning har mat i magen, leksaker på dagen och varma fötter på natten. Henning lever i trygghet och det jag önskar Henning i födelsedagspresent är en human och medmänsklig värld. En värld där vi alla är lika värda, oavsett i vilket land vi råkar födas i. En värld där vi agerar när våra medmänniskor behöver oss. En värld där vi inte tysta ser på när barnen drunknar. Är det verkligen för mycket begärt?

Jag kan inte göra allt men jag kan göra något. Det kan du också. Nu hjälper vi våra medmänniskor. Barnen ska inte behöva ha kalla fötter på natten.

"You have to understand. No one puts their children in a boat unless the water is safer than the land".