Visst hade jag lite annorlunda tankar för tio år sen om var jag skulle befinna mig när jag blev trettio. Med en något outvecklad tidsuppfattning (folks hjärnor är trots allt fulllt utvecklade först vid 25) föreställde jag mig fler ägodelar, barn (!?), fler nollor på kontot och någon form av ouppnåeligt ideal på CV-fronten.

Eftersom jag inte räds floskler så kan jag beskedligt säga att det inte alltid blir som man tänkt sig. Utan tvekan har min största personliga utmaning varit den långdragna hjärnskakning jag fick när jag var 24. Men det är sant som många sagt runtomkring mig: jag har lärt mig väldigt mycket av det. Att jag som var en otålig spänningssökare skulle bli yogalärare är till exempel en sån där helt otänkbar effekt som mitt 20-åriga jag hade vältrat sig i ironi åt.

Jag var ute och solade på en brygga idag på den lilla fina ön jag bor på nu i Stockholm och kände att jag har det minsann jävligt bra. Jag studerar det jag drömt om. Livet är spännande och fullt av saker att se fram emot. Jag älskar min familj, partner och vänner och är glad att jag får träffa dem så mycket!

Att sakna den tryggheten och kämpa med hälsan utöver det kan jag inte ens föreställa mig.

I trettioårspresent önskar jag mig att den som vill och kan skänker några kronor till UNHCR och deras arbete som är helt livsavgörande för så mångas liv och trygghet. Det hade verkligen gjort mig glad!